Grattis Elin!

Jag befinner mig på SFS fullmäktige på Gotland. Anledningen är att jag är mötesordförande, vilket är för mig som gillar möten väldigt roligt. Och det är alltid roligt att komma tillbaka till sin gamla organisation, och se att rätt mycket är sig likt men också väldigt mycket är förändrat.

SFS blir ibland betraktad som en skola för blivande politiker. Ett ställe att lära sig fixa och trixa och hur man myglar. Jag tycker att det är en orättvis beskrivning. SFS är i och för sig en organisation med många ansikten... och alla inte alltid så vackra. Men en av anledningarna till att jag började engagerade mig så hårt i jämställdhetsfrågorna inom högskolan och i allmänhet är mycket på grund av SFS. Jag ville förändra och jag ville även såklart förändra både inom studentrörelsen och högskolan. SFS blev där jag lärde mig mycket av organisation, demokrati och att försöka förändra inifrån.

Studenters engagemang är en viktig del för ett lands demokrati, det ser vi inte minst i länder som kämpar för grundläggande demokratiska rättigheter. Där är det ofta studenter som finns i täten i kampen för förändring. Därför är SFS en del av svensk studentrörelse något mycket mer än en plantskola för blivande politiker. Studenters engagemang är mer än bara en kamp för ett högre studiemedel eller billigare kurslitteratur. Studentrörelsen har ett viktigt ansvar för demokratin i Sverige och i världen. Stora ord, men det är för att demokrati är lite högtidligt faktiskt, och det är farligt att ta det för självklart.

Så här är jag nu, på ett av Sveriges största studenmöte, inte längre student men känner fortfarande något som kan liknas vid kärlek för en organisation som har gett mig vänner, medgångar, motgångar och erfarenheter. Och det gör mig extra glad och stolt att SFS valde om Elin Rosenberg till ordförande för SFS. Elin är en av de bästa ordföranden den här organisationen har haft. Och hon tillhör en klubb som tyvärr fortfarande inte är så stor, nämligen kvinnliga ordföranden för SFS.

Tack gode gud för tolerans...

Jag ger inte mycket för tolerans egentligen. Tolerans är ett uttryck för en ojämlikhet. Det finns några som definierar vad som är bra, och OK. Och det som går utanför de ramarna kan kanske tolereras. Som homosexualitet tex. Det är många gånger jag hör i diskussioner. " Jag har inget emot homosexuella, för mig är det helt OK att de skaffar barn. De stör inte mig, jag tycker det är OK." Jaha? Tack så jävla mycket.

När jag hör ordet tolerans så får jag en bild och en känsla över att jag borde vara tacksam. Tacksam för att jag lever i ett samhälle som tolerar kvinnlig rösträtt. Tacksam för att jag lever i ett samhälle där jämställdhet och jämlikhet av många anses vara bland det viktigaste vi kan arbeta för och sträva efter. Tacksam att jag lever i ett samhälle där rätt många tycker att det är OK om jag skulle skaffa barn. Jag har ingen lust att vara tacksam. Men ibland blir jag det ändå. Tacksam för att vi iallfall lever i ett hyfsat tolerant samhälle, i väntan på det rättvisa och jämlika samhället.

När jag går hand i hand med min flickvän på Stockholms gator så är det för det mesta rätt lugnt. Det är ju inte så att vi är stans enda flatpar.. :-) Men ibland blir det uppenbart att vi bryter mot mönster om hur det borde vara. Några blicker ibland. Lite viskningar eller fniss. Eller som igår när någon ropar FLATOR efter oss. Min ilska blandades med lättnad. Lättnad över den tolernas som ändå finns. De skrek ju inte JÄVLA FLATOR. Och vi blev ju inte nedslagna. Så tack gode gud för toleransen..

Botemedel mot trettioårsångest

Det har nu gått en vecka sedan Fi kongress. Jag njuter av ledigheten som det innebär att "bara" ha ett jobb. Samtidigt som jag funderar på vad jag ska göra nu. I Fi och överhuvudtaget. Inga klara planer ännu, men var lugna jag kommer säkert på någonting. Om inte annat ska jag ju försöka blogga lite mer regelbundet här.
Min fritid har gett mig möjlighet att röja lite hemma, och plocka ihop alla saker som bara samlar sig på hög när man har annat att göra. Så denna sköna söndagseftermiddag ägnas åt tvätt, och att plocka ihop och sortera kort och presenter från min 30 års fest som var för mer än en månad sedan.

Jag erkänner kanske lite väl ofta att jag har trettioårskris, eller snarare en ständig pågående ålderskris. Jag tänker inte analysera det närmare här i detta inlägget. Utan snarare ge ett tips till hur man botar eller lindrar ålderskriser;

Samla så många vänner, bekanta och sköna människor som möjligt. Om du inte har råd att bjuda på en fest, så önska dig en i present. Var mer eller mindre övertydlig månaderna innan festen att du förväntar dig hyllningar, fina tal och massor av kärlek. Och se. Det lyckas. När jag nu ser alla fina kort, och presenter och kommer ihåg min fantastiska fest så ryser jag av välbehag. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad över att ha så många fina fantastiska människor i mitt liv. Och det hjälper, mot allt krisande och åldersnojer, att bli påmind om och höra att människor man själv beundrar och älskar tycker detsamma om en själv. Och en fest oavsett tema är ju heller aldrig fel.