20 februari 2008

Kränkt

Maciej Zarembas artikelserie i DN de senaste dagarna om Lärarhögskolan, Gaystudenterna och om huruvida det har gått inflation i uttrycket kränkt har väckt mycket uppmärksamt. Blogg efter blogg håller med och gör sina egna tolkningar och utsagor. I Sverige har vi blivit för lättstötta, blir kränkta över det minsta lilla och rättssäkerhet för studenter och ett likabehandlingsarbete verkar vara det dummast och onödigaste som många har hört talats om. 

Jag gillar Zarembas artiklar för att den har en del bra poänger och en del mindre bra. Jag gillar artiklarna för de väcker många frågor och får mig att bli arg och diskussionslysten.  Jag blir arg för att istället för en bra diskussion kring hur arbetet med att förebygga diskriminering sköts på våra lärosäten och vad som kan vara problemet med att vi blir kränkta istället för arga ibland , får vi en diskussion som riktar in sig enbart på Gaystudenterna och hur synd det är om lärarna. 

Det som verkligen lämnar stora frågetecken efter artikelserien är inte de enskilda fallen som tas upp utan det är vad sysslar lärarhögskolans ledning med? Här om någonstans behövs ett kvalitativt och kontinuerligt arbete med likabehandlingslagen. ( Behövs på alla lärosäten) Lagen i sig löser inga problem eller skapar ett bra förebyggande arbete, det måste göras på varje lärosäte. Lagen om likabehandling för studenter trädde i kraft våren 2002. Innan dess fanns det inte något skydd  att tala om för studenter vad gäller diskriminering och trakasserier. Det behövdes, och det behövdes också att lärosätet ska ha utredningsplikt när de får kännedom om att en student kan ha råkat illa ut. En student befinner sig i många gånger i beroendeställning till lärare och professorer vilket gör det många gånger svårt att göra en anmälan för den enskilda. En skyldighet att utreda är inte samma sak som att direkt fastslå att någon blivit kränkt, eller diskriminerad. Det ska utredningen försöka ta reda på, något som aldrig är lätt. Därför krävs det att lärosätet tar sitt uppdrag på allvar och också tar det förebyggande arbetet på allvar. 

Diskriminering och trakasserier handlar om makt och tolkningsföreträde. Jag kan hålla med om att Sverige borde bli lite mera argt och mindre kränkt. Och jag önskar av hela mitt hjärta att många fler blev lite mer arga över de kränkningar och diskrimineringar som varje dag sker.


1 kommentar:

Genusperspektiv.se sa...

Ser man vad som skett den senaste tiden så är anmälningarna på lärarhögskolan inte så svåra att förstå.

Hos alla de fyra ombudsmännen mot diskriminering ökade antalet anmälningar under 2007, och främst är det anmälningar om etnisk diskriminering som ökar.

Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna, tror att ökningen i antalet anmälningar beror på att DO har skapat ett förtroende hos utsatta grupper i samhället.

Sanningen är nog att ökningen till stora delar beror de stora summor som “diskrimineringsbranschen” nu inbringar. Många nu ser det som en affärsidé att anmäla misstänkt diskriminering, och i vissa fall har personer inbringat skadestånd på sammanlagt över 500.000:-, genom att systematiskt göra anmälningar om diskriminering

Nyligen fick två muslimska kvinnor 20.000:- var i skadestånd från Göteborgs Kommun. Detta efter att kommunen dömts för diskriminering, då de uppmanade kvinnorna att följa de säkerhetsbesämmelser som finns på badhuset.

DO har tidigare yrkade på skadestånd på 75.000:- till personer som nekats inträde till krogar. En summa som är ungefär lika stor som det genomsnittliga skadestånd en våldtagen kvinna kan räkna med att tilldömas efter en våldtäkt.

Tror inte alls att ökningen av anmälningar beror på att DO skapat ett bättre förtroende hos utsatta grupper. Utan många ser nog möjligheten att på ett relativt enkelt sätt förbättra sin ekonomi.

Visst diskrimineras människor av olika anledningar i sin vardag, och det ska man ta på allvar. Men när det idag har blivit så pass stora summor inblandade vid diskrimineringsfall, så dras naturligtvis många lyckosökare till att göra en anmälan.
En anmälan i ett gynsamt lotteri där man har allt att vinna - och inget att förlora.

Därav de mycket märkliga anmälningarna om diskriminering på lärarhögskolan, enligt min utsago.