22 november 2009

Dagar då jag vill radera mitt facebook konto

Det flimrar förbi statusuppdateringar från de som i ett annat liv var  mitt livs kärlek eller goda vänner eller roliga bekanta men som nu egentligen borde vara historia och ett liv som jag inbillar mig har lämnat och inte berör mig längre.  Spöken jag inte har konfronterat och förlåtelse som aldrig har givits eller frågats efter för misstag och svek som  jag tidigare betraktade som glömda och vars minne jag inbillade mig hade bleknat i mitt hjärta och min själ. Allt detta stormar emot mig och dagar när världen är lite för stor och jag är lite för liten för att orka fullt ut uppskatta vad jag har och vart jag är på väg, dessa dagar vill jag bara kapa alla band eller i alla fall radera mitt facebook konto.  Vad hindrar mig? Ingen förutom mig själv såklart. . .

3 kommentarer:

Robin sa...

Vardagsmysticism, härligt! Keep up the good work!

A K E sa...

Åh, exakt så känner jag ibland också, fast jag har ju då också försökt tre gånger nu att skippa facebook, men det går ju faktiskt inte att ställa sig utanför. Det vore lite som att ställa sig utanför själva livet. Kanske är det för att det blir så tydligt där med alla konstiga, ofullständiga, tveksamma, ensidiga och krångliga relationsband man skaffat sig genom åren. Men de fina och fantastiska finns ju där också, de flesta i alla fall.

Anonym sa...

Jag kände precis som du för ett år sedan. Så jag la ner min facebook. Till en början kändes det lite vemodigt men idag är jag enormt glad att jag gjorde det. Jag förstår inte grejen när folk säger "finns man inte på facebook så finns man inte". Jag finns i allra högsta grad. Jag väljer istället att träffa verkliga vänner och ungås med dem i riktiga livet. Och allt det du nämnde slipper jag. Lägg ner facebook och kom ut i verkliga livet. Här är det skönt =)