Äntligen. Men måste erkänna. Jag drabbas av festivalstressen. Vilket seminarium jag än väljer att delta i eller föreställning att titta på eller uppträde att sjunga med i så känner jag hela tiden att jag är på fel plats. At det kanske är något roligare någon annanstans...
Och jag blir stressad av att jag inte tycker något om Glenn Hysén som invigningstalare. Bra eller dåligt? Jag skiter faktiskt i vilket. Det jag tänker är att om han får en enda heterosnubbe att tänka på och reflektera över att det är konstigt att det inte finns så många bögar som verkar spela fotboll så är det ju faktiskt jättebra. Oavsett vad som hände på den där toaletten i Frankfurt. Men annars så handlar inte Pride så mycket om Glenn för mig. Pride handlar om glädje och stolthet. Och att ha roligt. Schlagerflata som jag försöker vara har jag såklart bokat inte torsdags kvällen i Pride Park. Men höjdpunkten är ändå kan jag avslöja innan det ens börjar; Marit Bergman såklart! Schlagerflata eller inte, INGET klår Marit!
Och min stress? Jag igonerar den. Pride är för mycket roligt och för dyrt för att stressa sig sönder och samman.
Andra bloggar om: Pride, Glenn Hysén, Marit Bergman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar