3 februari 2007

Viljan att förändra

Nu har det gått nästan exakt en vecka sedan andra delen av dokumentären om Fi, viljornas kamp visades på TV. Det är kul och intressant att ta del av kommentarer och synpunker som de flesta har om filmen och om Fi. Och det är klart extra roligt när jag får mejl från människor som tycker att det vi gjorde var bra, och att många hoppas att vi fortsätter jobba.

Det är en ganska hisnande upplevelse att släppa in en kamera så nära in på sig själv och sitt politiska arbete. Det blir kanske ingen felaktig bild av mig som visades, men det blev EN bild, och det är inte min egen utan någon som betraktade mig och alla andra i Fi. När vi tittar tillbaka om tio, eller femtio år så är jag glad att det också finns en dokumentär om oss och starten. En viktig bit av historiebeskrivningen. Ännu viktigare tror jag filmen var för att visa hur mycket ideellt arbete det ligger bakom att arbeta politiskt, hur slitigt och oglamoröst det kan vara men samtidigt härligt fantastiskt att ibland kunna känna och se att jag inte är ensam i mitt arbete, i min kamp i min vilja till förändring.

En del bloggar jag har läst och en del politiska kommentatorer har förundrats över hur naiv jag verkar vara, hur politisk oerfaren jag och alla andra var undantaget Schyman. Och att vår naivitet också lade grunden för ett valresultet som var en besvikelse på många sätt. Det var kanske så,att jag var väldigt naiv, och det är klart att jag har lärt mig massor under den här resan. Det är klart att det stockar sig i halsen på mig, när jag på årsmötet blev intervjuad om Brattströms angrepp på mig och Rosenberg. Det är klart att jag inte alltid hade rätt och alla andra hade fel. Det är klart att jag inte blev förvånad över att det är svårt att enas om politik och organisation. Det är klart att jag förstod att Schyman var en erfaren politiker.

Politik är känslor i stor utsträckning, eftersom politik handlar om våra liv och vår värld. Det går inte alltid att vara förutseende och ha läget under kontroll. Men vad jag inte förstår från alla "tyckare" i bloggsfären och tv-soffor är; Hur kan det vara fel att vilja förändra?
Det är lätt att med facit i hand recensera ett skeende efteråt. Det är svårare att agera i nuet. Jag hoppas att de lärdomar jag har gjort med startande av Fi och nu när jag arbete med Fi inte gör mig cynisk och rädd. Jag hoppas att jag alltid lyckas behålla lite av min naiva sidan, för det är den som håller fast vid övertygelsen om att det går att förändra, att det är värt det.

4 kommentarer:

Lisa sa...

Vill bara säga att jag tyckte du skötte mediefrågorna kring Brattströms anklagelser jättebra. Du tappade inte fattningen och du kom inte med motanklagelser. Att det märktes att du blev ledsen över anklagelserna gör dig bara mänsklig. Underligt vore det annars.

John Berg sa...

Jag kommenterade också filmen om Fi på min blogg. Ta gärna del av mina inlägg via länkarna nedan.

Viljornas kamp 1:2:

http://denledefi.blogspot.com/2007/01/viljornas-kamp-12.html

Viljornas kamp 2:2:

http://denledefi.blogspot.com/2007/01/viljornas-kamp-22.html

http://denledefi.blogspot.com/

Mikaela sa...

Yes, jag håller med, du höll ihop det otroligt mycket bättre än vad man kan förvänta sig av någon. Så otrligt kränkande det var, liksom!

Känner att jag fick ny energi av dokumentären, härligt att det är så för dig också.

Kram Mikaela

Rickard sa...

Jag håller med om att en av de viktigaste sakerna som filmen visar är just viljan att förändra. Efter en del funderande, och efter att ha läst igenom valmanifestet och pratat med andra Fior, har jag nu valt att själv bli medlem i Fi. Ska bli spännande! :-)

Så här i efterhand ångrar jag även att jag röstade blankt i valet. Det fanns ju uppenbarligen ett bra alternativ som jag missade. Det misstaget tänker jag inte göra om.