bolagsstämmor och feministiska paradoxer

Gudrun Schyman stormar in på bolagsstämmor för att ställa obekväma frågor om jämställdheten i styrelserna. Häftigt tycker jag samtidigt som det blottar en av feminismens paradoxer. För att vi alla ska bli sedda som människor och bedömda utifrån de kompetenser vi har och inte kön måste vi peka på att vi hela tiden blir sedda som kön. Detta leder till att vi riskerar att göra de strukturer vi vill ha bort ännu mera fasta och låsta.

Jag håller med Wallenberg om att det är kompetens vi ska gå efter och inte kön. Sedan är vi inte så överens kanske. Jag är ju av den uppfattningen om att gå efter kön är precis vad som händer idag. Det kvoteras in män. För att förändra både i bolgsstyrelser och överallt i samhället så krävs det att fler följer Schymans exempel och ställer krav och frågar. Paradoxen blir dock tydlig när det kan låta som att kvinnor ska in för att de är kvinnor. Att frågan om jämställdhet enbart blir en fråga om lönsamhet, och att det i vår könstillhörighet per automatik finns en massa kompetens som för kvinnors del inte får komma till sin rätt. När egentligen det handlar om att män inte ska in bara för att de är män.