Ibland fastnar jag bara. I en tanke att jag borde göra någonting annat, att jag borde veta vart jag är på väg. Att jag borde ha ett bättre jobb, flashigare lägenhet med en espressomaskin. Röd. Jag drabbas av insikten att mina tankar fastnar på samma sätt som de gjorde när jag var tjugo. Som när jag var femton. Då handlade det kanske inte lika mycket om lägenheter och espressomaskiner. Snarare om moppar, kläder och var helgens fest skulle vara. Och om man var bjuden. Men stressen och känslan över att inte duga att inte vara tillräckligt.. bra.. är densamma. Min tröst i mina tonår var att någon gång skulle jag bli vuxen. Och då skulle allt vara annorlunda.
Vid 30 fyllda får jag väl säga att jag är vuxen. och det är en härlig befrielse i det. Att faktiskt själv bestämma över sitt liv och få ta konsekvenserna av mina val. Att faktiskt inse att jag har val och ansvar att göra val och inte bara låta livet rulla på. Men tankarna fastnar i allafall ibland. Det är tungt, deppigt och ibland har jag svårt att rycka upp mig själv. Och undrar lite trotsigt varför jag måste rycka upp mig. Det måste väl fan vara en mänsklig rättighet att få vältra sig i självömkan och deppighet. Även om människor runt omkring mig nog inte håller med. Jag är ju inte så speciellt kul när jag är på det här humöret. Dock berömmer jag mig med att jag iallafall är lagom ironisk och cynisk på ett underhållande sätt. Jag tänker inte fråga om någon annan delar den bilden. Låt mig ha mina illusioner i fred! Och även om jag kan formulera sådana kloka tankar nu,tillskillnad mot mitt fjortisjag, som att göra val och ta konsekvenserna av dem så är det stor skillnad på att formulera och snacka, och att faktiskt göra.
Så här sitter jag vid min blogg och försöker skriva ner min prestationsångest rörande allt, på ett väldigt engagerande och roligt sätt. För blogga det ska ju varenda människa idag så det är ju klart att jag bloggar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar