Almedalsveckan kan beskrivas i ordalag som "ankdamm" " firmafest" "Vuxendagis" och många gånger under denna vecka kan jag instämma i den bild som orden signalerar. Men jag gillar den här veckan också för att det är även "mötesplats" "oväntade allianser" och inspiration.
Framförallt gillar jag att umgås med vänner och vänners vänner och diskutera politikertal, utspel, Sverige, Europa, världen, Feminism, liberalism, dumheter och briljans och så vidare i all oändlighet Och jag älskar känslan av att mötas i diskussioner som kännetecknas av intellektuell hederlighet. Där vi som samtalar kommer från olika politiska läger, partier och grundsyn men där vi inte dumförklarar varandra. Däremot kan jag bli oerhört frustrerad över den pragmatism som breder ut sig att det snarare är cynism. När det verkar fult att diskutera ideologi och visioner. När politiken som förs inte kan kopplas till ett större sammanhang om vilket samhälle eller värld som eftersträvas. När blockpolitiken är mer enögd än någonsin och allt verkar handla om att berätta att den andra sidan inte lämnar något besked. Jag blir rädd för vi har en statsminister och ett parti där ingen verkar veta vad det är de vill. Där utgångspunkten för deras politik enbart är att lyssna på medborgarna som de beskriver det. Lyssna låter som en fantastisk egenskap för en politiker, men politik är att vilja, att sträva efter något bättre, något mer. Och om man baserar hela sitt politiska styre av Sverige på att lyssna då tycker jag inte det är ödmjukt och behjärtansvärt. Det är ett hån mot sitt ämbete och mot det mandat och den makten man har fått tilldelat sig genom att människor, väljare har givit sitt förtroende.
Politik i vardagen för en regeringen och för en riksdag handlar om pragmatism och om kompromiss. Men när ingen verkar veta vad pragmatismen grundar sig i, då är det en svart framtid vi går till mötes. Jag är för pragmatism, vi lever här i en verklighet och en vardag, men ideologin, visionen, drömmen måste också finnas med. Jag vill ha en statsminister som blir ideologiskt arg. En statsminister som har drömmar och visioner och som ibland kan visa att han brinner, att det tänder till när meningsmotståndare och opposition i hans mening helt är ute och cyklar. Jag önskar jag får höra lite ideologisk ilska från Reinfeldt ikvällens tal i Almedalen. Och inte bara en mästrande landsfadersröst som han lagt sig till med, vilket är väldigt irriterande.
För övrigt så imponerade inte Wetterstrands tal igår. Innehållet var många gånger bra, men talet levererades på ett kantigt och oinspirerande sätt. Desstum för många ordvitsar av sorten "mångfald istället för enfald" som är gammal skåpmat. Ordvisten alltså, att tala om och lyfta upp mångfaldsfrågor är aldrig gammal skåpmat.:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar